Lily

Lily går vid strand-kanten med fötterna i vattnet. Solen hade gått ner och det är tomt på stranden. Den enda människa som är där är hon. Lily lever i sina egna tankar. Hon tänker på honom. Hon tänker på att det är slut. Hon tänker på att hon vill ha det tillbaka. Varför var det slut det vet hon. Lily ångrade sig otroligt mycket. Men sånt är livet. Lily vände sig om och där stod han. Springande kom Lily och kramde det hon trodde för ett ögonblick vara verkligen han. Men det är bara hennes stora fantasi. 

De övernaturligas vän

Linnea ser sig omkring. Massor av elever står vid sina skåp och pratar. Linnea försöker följa ett samtal men röster hördes hit och dit. Lugnt måste vara motsattsordet för hur det är i korridorren. Sudd flyger omkring och personer skriker fjortis-skrik. Linnea hoppas att alla inte är så här. En tjej med ljust hår och klar-blåa ögon kom fram och presenterade sig som Elsa. Elsa verka trevlig så det finns nog hopp om hur de andra skulle vara. Snälla som Elsa. Men det konstiga med Elsa är att hon svarade innan Linnea frågat. Som om hon läste hennes tankar men inte visste om det. När Linnea och Elsa var framme vid klassrummet som Elsa visat vägen till förklarade hon att de flesta i klassen var fjortisar. Förutom Elsa, Linnea och någon annan tjej som hette Jessica, men tydligen var sjuk idag. Dagen gick fort. Nu var det bara att åka hem, första dagen är alltid värst som man säger och det var ändå inte riktigt så hon kände. Trots fjortisarna, de stränga lärarna och killarnas larviga skämt så är det en ganska lyckad dag. På något sätt. Linnea tänkte hela vägen till busstationen på Elsa som alltid visste hennes svar. Hur kunde Elsa veta? Vad hade Linnea egentligen sagt? Det kändes som Elsa redan visste allt om Linneas hemligheter. Men hur? Bussen borde vara här nu.

Linnea satte sig ner på bänken och det var först då hon såg lappen. Bussen kommer tyvärr inte idag troligtvis inte heller imorgon p.g.a stulna bussar. Linnea skulle få gå den långa vägen genom skogen eftersom det var den enda vägen hon kunde förutom motorvägen. Linnea ville aldrig gå dit efter vad som hänt flickan. Flickan som blev påkörd. 

Linnea gick bland alla löv och grenar i skogen. Men plötsligt stannade hon. En tjej stod där. Hon sjöng och dansade som om hon var en Disney-prinsessa. Hennes ljus-bruna hår studsade när hon dansade. Hon hade en vacker tunn sommar-klänning på sig. Linnea följde en fågel med blicken tills den var utan sikte och då tittade hon tillbaka på flickan. Men nu stod hon inte där. Linnea stod och stirrade och tänkte att hon borde ta en bild. Där stod en tant i skinnjacka med nitar och svarta tighta byxor. Även skorna hade nitar på sig. Linnea började rota i sin väska efter mobilen. Linnea föstod att man inte får fota frälingar så som hon tänker göra men ingen kommer annars tro henne. Men när hon äntligen hittat mobilen är hon borta. Linnea förstod ingenting. Men fortsatte gå hemåt. Linnea ville gå till skogen igen och en sak var säker hon skulle hit igen. 

Linnea sprang upp till rummet fort innan hennes mamma ens sagt hej. De hade bråckat och hon ville inte höra ett ord till om hur oansvarig hon är. Någon knackade på dörren och sen öppnades den. Linneas mamma blängde surt på Linnea. 

-Rektorn ringde och du ha de inte uppfört dig särsilt bra, sa Linneas mamma. Även fast Linnea visste att det var sant fick hon inte fram ett förlåt. 

-Tänker du inte svara, om du inte ens kan erkänna att du har gjort det fel så...Lyssna jag går och handlar  med Filippa och så länge stannar du här , sa Linneas mamma. Linnea hörde hur nyckeln till hennes rum vreds om och nu var hon inlåst.I ungefär 20 minuter satt hon bara där och tänkte på hur arg hon var. Linnea visste inte varför hon var arg, om det var för flytten eller att hon var inlåst i sitt rum.

 Hon tände ett ljus. Det var hennes favorit efersom hon och hennes gamla bästis hade gjort det tillsammans. Hon gick fram till bordet bredvid sängen. Precis när hon skulle lägga ner det tappade hon det. Paniken slukade henne. Den lilla lågan blev bara större och större. Förstelnad stod hon kvar. Sen började hon springa mot dörren. Hon bankade om och om igen. Det var hårda slag och handen började blöda. Linnea sjönk ner på golvet. Hon hade ingen chans. Men en gnutta hopp tändes när hon såg att fönstret var öppet. 

-Hjälp,hjälp det brinner. Hjälp, hjälp hjälp, skrek Linnea om och om igen. Hennes röst var alldeles hes efter det. Linnea satt på golvet. Hennes chans var bortblåst. Brandlarmet skrek i Linneas öron. Nu fanns det bara en sak att göra tänkte Linnea och det är att DÖ. Men då kom en brandman in. Linnea som låg på golvet kände hur hon lyftes upp av några starka armar. 

Linnea vaknade upp i en sjukhus-säng. Tårarna var nära på att rinna. Dörren öppnades av hennes bästis Klara. Men lika fort som hon kom in gick hon ut. Klara kom tillbaka med Linneas mamma. Linneas mamma kastade armarna runt Linnea så fort att hon inte riktigt hann reagera. Halv-gråtande kramades de länge. 

- Förlåt, förlåt jag skulle aldrig tända ljuset.

- Det gör inget, säg inte förlåt, jag är bara så glad att du lever, sa Linneas mamma snyftande. Linneas syster Filippa kom in i rummet och frågade:

- Linnea, vill du leka med mig?  

Linnea ville verkligen lyssna på den gulliga rösten hon nyss hört. Linnea tittade på mamma med en frågande blick.

- Klara, kan du vara med Filippa? frågade Linneas mamma.

-Visst, kom nu Filippa,svarade Klara medan hon och Filippa gick ut från rummet. 

- Det är osäkert hur det här ska bli men de måste göra massor av tester. Så länge får du vara här på sjukhuset, sa Linneas mamma med den allvarligaste tonen Linnea någonsin hört. Linnea tittade ner på sina händer, visste inte vad hon skulle säga så hon valde att inte säga något alls. 

-Men du får aldrig tro att det var ditt fel. Förstår du mig? frågade Linneas mamma med en orolig röst. Allt Linnea kunde göra var att nicka. Det var så mycket att smälta in. Egentligen bara att hon hade orsakat en brand och överlevt. Nu skulle hon bara vara på sjukhuset ett tag. Hur länge visste ingen. 

4 dagar hade gått. Elsa, Klara, Filippa och Linneas mamma hade kommit och hälsat på flera gånger. Under tiden hon varit här hade hon mest sovit. Men timmarna eller minuterna hon varit vaken har hon haft det dö-trist. En läkare kom in i rummet.

-Vi har gjort alla tester som behövs och du kan gå hem igen.Vi ska ringa din mamma så kommer hon och hämtar dig, sa läkaren. 

JAAAAA! skrek Linnea högt. Lite väl högt. Läkaren såg arg ut men sa inget. Linnea ångrade inte ens att hon skrikit. Läkaren gick ut och bara några sekunder senare så öppnades dörren. Linnea blev förvånad över att det var en tjej i hennes egen ålder som dök upp vid dörren. Hon bad om ursäkt för att hon kommit fel. När hon var på väg ut ur rummet skrek Linnea: Vänta.

Flickan vände sig om och såg undrande på Linnea.

- Har du bråttom eller kan du stanna här en stund? frågade Linnea. 

- Visst, svarde tjejen. Linnea blev helt tyst och funderade på vad som hänt. Vad hade hon sagt? Det var som om någon annan användit hennes röst. Orden hade bara kommit från hennes mun. 

- Jag heter Anna och vad heter du? frågade flickan som tydligen hette Anna. 

- Jag heter Linnea,svarde Linnea med en blyg röst. 

Elsa kom in i rummet och stirrade på Anna med hat i blicken. Linnea förstod att de måste känna varandra sen förr eftersom Anna stirrade på Elsa med samma hat i blicken. Det var en lång, pinsam tystnad som brukar hända i filmer. Det var första gången Linnea varit med om en sådan tystnad. Hela tiden sökte hon efter ord att använda men allt bara ledde till mer frågor om Elsa och Anna. Någon måste bryta tystnaden och Linnea var säker på att ingen av de skulle göra det. 

-Känner ni varandra? frågade Linnea. Nu vändde de båda blicken mot Linnea. Linnea vet inte vad hon borde göra nu. Men hennes mamma räddade hene. 

-Hur går det här då? frågar Linneas mamma med en lugn ton.

Anna presentera sig och förklara att hon gått fel. Mer än så sa hon inte. Linneas mamma vänder sig till Linnea och Linnea förstod att de ska gå. Linnea reser sig och går ut ur rummet. En sista gång vänder hon blicken mot Anna och Elsa. De stirrar ner på golvet båda två som om de skäms. 

Hemma igen. Linnea sitter på sängen som har bytts ut precis som allt annat i rummet. Det värsta är att bilden med Linnea och Klara brann upp. De hade tagit bilden när de var små och satt i en park. Linnea hade fått behålla den eftersom de hade gått hem till Linnea efter åt. Alla minnen av branden är så tydliga för Linnea. Precis som om hon ser en film framför sig. Hur lågan växte sig större och större. Paniken som hon haft kunde hon känna nu igen. Linnea sprang nerför trapporna till sin mamma och kramade om henne. 

-Jag vill inte vara i mitt rum.Alla minnen är så tydliga, sa Linnea. 

Linneas mamma tittade på henne med en fostrande blick. En blick som Linnea älskade. Linneas mamma fick en allvarlig blick och såg ner på Linnea. 

-Jag måste berätta en sak, sa hon. Linnea tittade bara på sin mamma och släppte henne. 

-Du vet din pappa...jag har ju sagt att han inte vill ha något med dig och Filippa att göra...men. Det var tydligt att Linneas mamma inte ville säga det här och allt Linnea gjorde var att stirra med en blick som såg ut som om hon sett ett spöke. 

- Jag ljög. Han har skickat kort till er varje år på era födelsedagar och bett om att få träffa er. Han också bett om att få prata med er. Åtminstone du. För Filippa berättar jag inget än, sa Linneas mamma och tittade på Linnea. Linneas blick hade hårdnat. 

-Har du döljt det här för mig? Sen jag var 8 år har jag trott att han hatat mig! skrek Linnea.

- Ge mig hans nummer nu! fortsätter Linnea.

-Linnea...

-Tyst, avbröt Linnea. Linneas mamma gick upp på sitt rum och kom tillbaka med en liten lapp. Linnea drog lappen ur hennes hand och gick upp på sitt rum.

Linnea lyssnade spänt när signalerna långsamt gick fram. 

-Hej, svarade en man som tydligen var hennes pappa. 

Precis som hon mindes den. Snäll och omtänksam. I 6 år har Linnea trott att han inte ville ha något med henne att göra. Men det var bara hennes mamma som varit en lögnare. 

-Hej, sa rösten igen lite mer undrande den här gången. 

- Hej, det är jag. Linnea, sa Linnea. Hon hörde att i andra änden mumlade han: Linnea, Linnea, Linnea. 

- Pappa, mamma ljög. Men hur som helst...Kan du komma hit? frågade Linnea efter en stund. 

-Jo, på tal om det. Jag ville faktiskt att du kom hit. Vad säger du? frågade Linneas pappa. 

Linnea tvekade. Men sen bestämde hon sig.

-Jag vill träffa dig igen. Jag vill krama dig. Jag vill sitta i ditt knä. Jag kommer till dig. Allt du behöver göra är att hämta mig, svara Linnea. Nu var det ingen tveka längre. 

- Jag ringer upp dig lite senare men innan jag lägger på. Hur blir det med Filippa? frågade han.

- Mamma har inte sagt något. Hon vill hålla det hemligt, sa Linnea. 

- Hej då, sa han till sist. 

-Hej då pappa, sa Linnea. 

- Han skulle ringa tillbaka lite senare och jag följer med honom, svara Linnea. 

-Ok, sa Linneas mamma kort. Vad ska jag säga till Filippa?

- Säg sanningen ,sa Linnea. 

Linneas mamma visste inte vad hon skulle svara. Linnea såg argt på sin mamma och gick sedan upp på sitt rum. 

Linnea tänkte på Elsa och Anna. Hon tog fram sin nya mobil som hon fått efter branden och skrev ett meddelande till Elsa.

Hur känner du Anna? Snälla, det gör mig tokig att inte veta. 

Linnea låg på sin säng och väntade på svar. Elsa verkade inte ha sett meddelandet så Linnea gick ut. Linnea tittade sig omkring och hade ingen anning om vad hon skulle göra men sen fick hon en ide. 

Det var länge sen Linnea varit i skogen men nu stod hon här igen. Helt ensam. Linnea började klättra i ett träd. I trädet fanns ett hopprep och Linnea gjorde en gunga av det. Fram och tillbaka gungade hon. Det var så skönt att bara vara.  Linnea ställde sig upp på gungana och ramlade. Där låg hon ensam mitt ute i ingenstans.Linnea kändde en fasanfullt stor smärta och fick sig att tro att hennes fot var bruten. 

Samma tjej som såg ut som en Disney-prinsessa kom mot henne. Tittade undrande på Linnea. Disney-prinsessan satte sig ner bredvid Linnea. Hon la sin hand på Linneas fot och hon lät en konstig kraft strömma ut. Den var grön och läkte hennes fot. Linnea stirrade på Disney- tjejen med gapande mun. 

-Jag heter Catrine, sa Disney-tjejen. 

- Linnea, sa Linnea. De skakade inte hand utan bara sa det. 

- De kommer döda mig, viskade Catrine till sig själv.

-Vilka? frågade Linnea. 

-Du vet redan för mycket men Elsa och Anna, sa Catrine. 

- Hur fick du krafter? När fick du krafter? Kan du göra något mer?Vad har hänt mellan Elsa och Anna? frågade Linnea med uppspärade ögon.

- Jag utvecklar fortfarande mina krafter. Men det är en lång historia mellan Elsa och Anna och allt börjadenär de var små, svarade Catrine. 

Linneas mobil börjar ringa.

-Ursäkta mig, säger Linnea och tittar på skärmen där det står okänt. Linnea tvekar en stund.

-Hej det är Linnea, säger hon.

-Hej det är jag pappa, säger Linneas pappa. 

- Jag och Marie har pratat och om du vill så får du bo med mig. Vill du det? fortsätter han.

-Ja, säger Linnea kort.

Allt var färdig packat. Nu skulle Linnea aldrig få reda på vad som hänt mellan Elsa och Anna. Men hon brydde sig inte. Hon hade ringt sin pappa och fick reda på att han skulle hämta henne. Hon väntade på gården. Ungefär 5 minuter står hon där sen ser hon en limo.